Ärja kyrkoruin

På en höjd ovanför Ärja by finns ruinen efter den medeltida Ärja kyrka. Kyrkan uppfördes någon gång i slutet på 1100- eller början på 1200-talet och såg ut som på bilden bredvid.

Enligt en gammal sägen skulle det ha varit två systrar, som inte ville umgås med varandra och inte heller ville vistas i samma kyrka, som såg till att det byggdes två kyrkor. Den ena skulle vara denna kyrka och den andra Åkers kyrka inte långt därifrån. Sanningshalten kan dock betvivlas.

Kyrkan ödelades i slutet på 1500-talet

Fornforskaren Johan Peringskiöld skrev år 1680 att kyrkan "för 100 år sedan var alldeles ödelagd och förstörd...". Nu finns endast grundmurar kvar enligt bilden till vänster. Den har undersökts och restaurerats flera gånger, senast på 1970-talet.

Men invid ruinen finns två intressanta runstenar

Bägge stenarna är resta i anslutning till kyrkoruinen. Det finns ytterligare ett runstensfragment, som hittades i en potatisåker i närheten av kyrkan. Det fragmentet förvaras dock i vapenhuset i Mariefreds kyrka.

Sö 335 i vapenhuset

Det är efter denna sten vi gjort nedanstående smycke.

Den är i vacker röd sandsten och påträffades vid en utgrävning av ruinen. Det är en s.k. Ingvarssten och skildrar Ingvars vikingatåg österut.

Runor:

Översättning: Ulv(?) reste denna sten efter sin broder Osniken, som omkom österut med Ingvar, (han var) Holmstens skeppskamrat.

Stenen berättar om Ulvs bror Osniken (betyder ’icke-sniken’ alltså ’givmild’), som drog österut tillsammans med Ingvar och avled därborta. Vem Ulv är tvistar de lärde om. En forskare ett okänt kvinnonamn Ulfvi. Andra tror det dålig stavning av Ulv eller det sällsynta namnet Ulvvid.

Sö 333 utanför södra långhusmuren

Detta är en sten som är intressant av flera anledningar. Den innehåller det äldsta belägget på Kalmarsund. Staden Kalmar fanns inte på den tiden. Först omkring 1160 uppförs ett rundtorn, som senare bildar kärnan i det blivande Kalmar slott.

Runor:

Översättning:
Amunde reste denna sten efter sin son Runulv och (efter) Ring, sin broder. (Han) blev dräpt i Kalmar sund, (då de) for till Skåne. Äskil ristade runor.

Av de inristade slutar alla utom två på en vokal. Dessutom saknas runor i en del ord.

Runristaren har tydligen försökt härma runsinskrifter från den urnordiska tiden genom att tillfoga slutvokaler, men utan tillräcklig kunskap har han ofta valt felaktiga.